Sociala relationer för mig innefattar olika typer av mänskliga relationer. Det vill säga barns relationer till varandra, relationer mellan pedagoger och barn, relationer mellan pedagoger emellan och relationer mellan pedagoger och föräldrar. Det är med andra ord väldigt många relationer vi stöter på i förskolans verksamhet och alla ska de fungera på ett bra sätt. Inte helt enkelt alla gånger, då det är många olika individer som ska samarbeta och komma överens.

Hur ska vi då jobba med alla dessa relationer?

Juul och Jensen (2012) menar att barn utvecklas optimalt tillsammans med vuxna som förmår och är villiga att ta på sig ledarskapet. Men vilket ledarskap är det då vi söker? För mig handlar ledarskap om att det finns vissa regler och rutiner som måste följas, en trygg vuxen för barnen – en ledare som finns där för dem när de behöver det, men samtidigt måste barnen få känna sig delaktiga och inkluderade i verksamheten på förskolan. Barnen måste träna på att ta ansvar själva. Björck – Åkesson (2009) i sin tur anser att barnen behöver struktur och ledning av vuxna, men samtidigt ha en möjlighet att vara ifred om det behövs. Och det är något jag personligen håller med om.

Christina Widmark Saari hade en föreläsning under vår inne vecka på skolan inom detta ämne och hon pratade om två olika sorters ”kulturer” där den ena benämndes som en lydnadskultur där den vuxne är den som bestämmer och sätter reglerna, medan den andra benämndes som en ansvarskultur där barnet själv bär ansvaret. Jag tror på en kombination av dem båda och kan tycka att dagens samhälle har blivit för ”slappt” gällande respekten för vuxna. Jag är med andra ord kluven i mina tankar angående detta, då jag även gillar tanken på att barnen själva ska bestämma så mycket som möjligt.

Ett exempel på detta läste jag bara för några dagar sedan på webben i tidningen Sundsvalls tidning, där Jakobsson (2015, 29 september) berättar om Ånge kommun, där de just nu har ett krismöte angående en grupp lågstadieelever. Lärarna klarar inte av en grupp elever och föräldrarna känner sig tvungna att hålla deras barn hemma, då klimatet i skolan är under all kritik. Min fundering är; Hur kan de gå så långt? Där har absolut de sociala relationerna brustit och det är skrämmande att något sådant ens kan förekomma och i den åldern dessutom.

Ett annat exempel är från min egen skolgång i högstadiet där min klass fick lärarna att gråta, en fick magsår och vi fick ha med en extra vakt på lektionerna. Kanske hade en starkare lydnadskultur fungerat bättre i den klassen. Juul och Jensen (2012) anser att när det gäller mindre barn måste de vuxna ofta utöva ledarskapet alldeles i frontlinjen, men ju äldre barnen blir desto mer kan de vuxna inta en mindre dominerande och mer vägledande eller konsultativ roll. Det kanske inte alltid fungerar, utan ibland krävs en starkare ledarroll trots att barnen är äldre.

Detta med sociala relationer och ledarskap är med andra ord absolut ingenting enkelt, ingenting som kommer över en dag. Det är något som ständigt behöver arbetas med både med barnen, arbetslaget och föräldrarna. Hamnar man i konflikter, vilket alla gör någon gång nu som då så tror jag inte att gräl, skrik och ett aggressivt beteende löser någonting, men har tyvärr sett det förekomma på flera förskolor. Det är inte på ett sådant sätt jag vill skapa mina relationer, utan istället sätta mig in i den andres känslor och upplevelser av situationen som Björck – Åkesson (2009) menar är ett bra arbetssätt. Enligt författarna ska det då istället framkalla det goda i oss, omsorgen, motivationen och överskottet till att stödja och hjälpa istället för att straffa. Och det låter betydligt bättre i mina öron.

Jag tror på att involvera barnen, se individen och visa intresse, bekräfta barnen och jobba med de konflikter som uppstår – Då tror jag att de sociala relationerna utvecklas på ett bra sätt!

Referenslista:

Björck – Åkesson, E. (2009). Specialpedagogik i förskolan. I A. Sandberg (Red.), Med sikte på förskolan –barn i behov av stöd. Lund: Studentlitteratur.

Christina Widmark Saari 30/9-15 Föreläsning Relationskompetens, Mittuniversitetet. Härnösand.

Jakobsson, M. (2015, 29 september). Föräldrar håller barnen hemma från orolig klass. Sundsvalls tidning. Hämtad från http://www.st.nu/medelpad/ange/foraldrar-haller-barnen-hemma-fran-orolig-klass

Juul, J., & Jensen, H. (2012). Relationskompetens i pedagogernas värld. Stockholm: Liber.